Kristinaloppet 2011

...ja, jag skriver 2011 ifall något otippat skulle inträffa under resten av resan så man blir tvungen att köra detta lopp igen...!

Igår var man uppe halv 6 för att hinna trycka i sig havregrynsgröt. Sen hämtade vi upp Mari och träffades hos Ann & Magnus ( som för övrigt fyller 40 år idag, G R A T T I S! Dax att döna i Klangberget snart va?). I samlad trupp gick färden mot Norberg. -15 gr när vi kom fram och

fortfarande nervös om kroppen skulle fixa ett lopp och nu när det var så kallt ochså. Det var - 10 gr när vi stod för start.

Mari & Mallan redo för start

På väg...

Trångt i de 3 spåren ungefär i 3 km sen lyckades jag korsa skidorna och ramla på släta marken vid 2 km. Snacka om att vara snabb på fötter igen för att inte orsaka en massramling! Jag hade dåligt glid och mest på vänstra skidan, men de första 8 km gick bra med strålande sol och trevlig stämmning i spåret. Vid 8 km vätska i form av blåbärssoppa, vatten och sportdryck. Jag valde de två första. Vid den kontrollen hörde jag även på långt håll en ihärdig röst som hejjade fram "en Malin" kan ju aldrig vara mig de menar, jodå, där stod Christer och Elisabeth och det kändes överaskande kul, Tack tack!

Sen började stigningen uppåt med Galgbacken först ut, uppför, uppför och uppför. Efter det följde Brännvinsbacken och Saxbacken. Den sista var verkligen brant och lång med mycket lössnö, saxning stod på schemat! Efter det kom en av backarna nedför som jag bävat för, där fick Mari in ena skidan i en "driva" av snö och gjorde en vurp som jag, som tur var, hann parera. Allt gick iaf bra med Mari och hon fortsatte med fniss och skratt. Nu började vi närma oss kontroll 2 vid 18 km. Där i mitt i skogen kom Ida och Urban, härligt, vid den kontrollen stod även mamma och Stig-Gunnar. Samma sak serverades där plus att jag fick smak på apelsinerna. Jag var ganska trött vid det här laget, kroppen hade liksom gått på av/på hela tiden. Nu skulle stigningarna lätta sas de.

Men det fortsatte uppför, kanske inte lika brant, men uppför. Va f-n, skulle det aldrig lätta? De gjorde det tillslut även om jag hade räknat med mer utför och fler läskiga backar nedför, men de kom aldrig. Framme vid sista kontrollen vid 26 km var jag riktigt trött, där blev jag framhejjad av Christer och Elisabeth igen och hann ta ett kort snack med dom innan de sista asdryga 4 km slätåkning återstod. Ena ljumsken började lägga av och även ena axeln, allt gick mekaniskt. Vid 27 km var jag såå trött och hade mer än gärna klivit av, men med en peppande Mari tog vi oss framåt tills det var 1 km kvar, där Mari fick sin svacka och peppning på högsta nivå sattes igång. Det var alltifrån ostkrokar till ett gott rödvin som var peppningen. Sista km var den läääängsta plus att jag höll på att bli omkullåkt av en annan trött tjej som helt plötsligt bara bytte spår! Efter 3,29 h var jag till slut i mål.

Yes, jag hade fixat det, jag hade åkt tre mil på längdskidor som jag så länge hade orat mig för. Jag är stolt över mig själv! Stolt över Mari som hade varit mitt sällskap under hela loppet, taaaack! Stolt över Ann, Linda och Boel som hade kört ett kanonlopp. Vi ÄR bra tjejer! Nu fortsätter vi resan mot nästa etapp, cykling!

Idag hejjar jag på Maarit och Carina och Christer och Elisabeth, hoppas allt går bra och att spåren är lika fina idag!