 |
| Kompisar <3> |
 |
| Äntligen betfor! |
Problem i vaden
3 veckor sedan
onsdag 16 oktober 2013
måndag 14 oktober 2013
En tanke, ett ord, en kram!
Döden...ett sånt starkt ord. Men Livet borde ju vara ett starkare ord!
Det sägs och skrivs så mycket fint om en person som mist sitt liv på jorden. Men varför är vi inte mer uppriktiga mot varandra medan vi har varandra.
Många gånger kommer jag på mig själv att jag egentligen skulle velat sagt till en person att "jag har verkligen saknat dig" men ibland tar den vardagliga stressen över och man pratar flyktigt innan man rusar vidare. Varför?
Jag har blivit bättre på att tala om för mina närmaste vad de verkligen betyder för mig, men ibland kanske man borde säga det oftare. "Du är verkligen en snäll och bra vän/person som gör mig glad" hur svårt kan det vara?
Har även med åren förstått att jag inte betyder lika mycket för en del personer/vänner som jag en gång kanske gjort. Är inte lika viktig i deras liv som förut... Eller är det samma sak där, man kanske är viktig, men det sägs eller visas inte som förut? Vilket är ledsamt.
Vill bara säga ta vara på varandra, bry er om varandra, säg till varandra saker som man kanske ångrar "sen" att man inte sagt.
Låt den sista sekunden, innan ni rusar vidare, avslutas med en kram, ett vänligt ord, om det just den dagen känns att ni vill säga det, vänta inte! En kram betyder även så mycket.
Kram till er!
Det sägs och skrivs så mycket fint om en person som mist sitt liv på jorden. Men varför är vi inte mer uppriktiga mot varandra medan vi har varandra.
Många gånger kommer jag på mig själv att jag egentligen skulle velat sagt till en person att "jag har verkligen saknat dig" men ibland tar den vardagliga stressen över och man pratar flyktigt innan man rusar vidare. Varför?
Jag har blivit bättre på att tala om för mina närmaste vad de verkligen betyder för mig, men ibland kanske man borde säga det oftare. "Du är verkligen en snäll och bra vän/person som gör mig glad" hur svårt kan det vara?
Har även med åren förstått att jag inte betyder lika mycket för en del personer/vänner som jag en gång kanske gjort. Är inte lika viktig i deras liv som förut... Eller är det samma sak där, man kanske är viktig, men det sägs eller visas inte som förut? Vilket är ledsamt.
Vill bara säga ta vara på varandra, bry er om varandra, säg till varandra saker som man kanske ångrar "sen" att man inte sagt.
Låt den sista sekunden, innan ni rusar vidare, avslutas med en kram, ett vänligt ord, om det just den dagen känns att ni vill säga det, vänta inte! En kram betyder även så mycket.
Kram till er!
lördag 12 oktober 2013
lördag 5 oktober 2013
torsdag 3 oktober 2013
Tänt ett ljus
...idag på min pappas grav som försvann alldeles för tidigt. 20 år har gått idag och när jag tänker tillbaka kommer detaljer och minnen som inte är så roliga upp.
Hans sista tid i livet var inte lätt, eller hans sista 11 år i livet. Började med en hjärntumör, jag var då 9 år och jag minns en pappa med huvudvärk och att jag var rädd över situationen som skedde. Jag minns även en rädsla av att träffa pappa efter operationen i Uppsala, att han skulle vara "annorlunda". Såklart blev livet inte som förut och skulle aldrig bli det igen.
En ständig rädsla att vara ensam med pappa satte in pga epilepsin han fick efter operationen. Stora grand mal anfall hette det han fick och var så otäcka att se, men som tur var fanns mediciner och snälla grannar att hämta.
På något vis omkullkastades livet när hjärntumören kom och han fick sedan utstå det mesta i sjukväg resten av livet.
Den sista julen han levde kände jag att jag hade fått tillbaka min gamla pappa efter alla år av sjukdomar. Detta byttes ut till påsken då han fick en hjärninfarkt med efterföljande skelett och lungcancer. Sommaren tillbringades på sjukhus med en mycket sjuk pappa som tyvärr cancern tog i sitt grepp.
För att göra en historia kort så var livet inte snällt mot min levnadsglada pappa.
Men såklart så har jag naturligtvis glada och roliga barndomsminnen med min pappa precis som det ska vara.
Hans sista tid i livet var inte lätt, eller hans sista 11 år i livet. Började med en hjärntumör, jag var då 9 år och jag minns en pappa med huvudvärk och att jag var rädd över situationen som skedde. Jag minns även en rädsla av att träffa pappa efter operationen i Uppsala, att han skulle vara "annorlunda". Såklart blev livet inte som förut och skulle aldrig bli det igen.
En ständig rädsla att vara ensam med pappa satte in pga epilepsin han fick efter operationen. Stora grand mal anfall hette det han fick och var så otäcka att se, men som tur var fanns mediciner och snälla grannar att hämta.
På något vis omkullkastades livet när hjärntumören kom och han fick sedan utstå det mesta i sjukväg resten av livet.
Den sista julen han levde kände jag att jag hade fått tillbaka min gamla pappa efter alla år av sjukdomar. Detta byttes ut till påsken då han fick en hjärninfarkt med efterföljande skelett och lungcancer. Sommaren tillbringades på sjukhus med en mycket sjuk pappa som tyvärr cancern tog i sitt grepp.
För att göra en historia kort så var livet inte snällt mot min levnadsglada pappa.
Men såklart så har jag naturligtvis glada och roliga barndomsminnen med min pappa precis som det ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
