Tänt ett ljus

...idag på min pappas grav som försvann alldeles för tidigt. 20 år har gått idag och när jag tänker tillbaka kommer detaljer och minnen som inte är så roliga upp.

Hans sista tid i livet var inte lätt, eller hans sista 11 år i livet. Började med en hjärntumör, jag var då 9 år och jag minns en pappa med huvudvärk och att jag var rädd över situationen som skedde. Jag minns även en rädsla av att träffa pappa efter operationen i Uppsala, att han skulle vara "annorlunda". Såklart blev livet inte som förut och skulle aldrig bli det igen.

En ständig rädsla att vara ensam med pappa satte in pga epilepsin han fick efter operationen. Stora grand mal anfall hette det han fick och var så otäcka att se, men som tur var fanns mediciner och snälla grannar att hämta.

På något vis omkullkastades livet när hjärntumören kom och han fick sedan utstå det mesta i sjukväg resten av livet.

Den sista julen han levde kände jag att jag hade fått tillbaka min gamla pappa efter alla år av sjukdomar. Detta byttes ut till påsken då han fick en hjärninfarkt med efterföljande skelett och lungcancer. Sommaren tillbringades på sjukhus med en mycket sjuk pappa som tyvärr cancern tog i sitt grepp.

För att göra en historia kort så var livet inte snällt mot min levnadsglada pappa.

Men såklart så har jag naturligtvis glada och roliga barndomsminnen med min pappa precis som det ska vara.