Slödag

...minst sagt! Det var längesen jag hade en dag som denna. Inte gjort ett nada på hela dan. Legat ute på altanen i soffan och påbörjat Stephenie Meyer´s Så länge vi båda andas. Men det är ju jobbigt att läsa utan att ha något på näsan som förtydligar texten något! Gjorde ett rus ut i husvagenen idag igen, men hittade bara den trasiga skalmen. Det blir väl till och öppna plåtburken och bege sig till optikern för nya brillor.

Att man är seg idag kan ju bero på att det blev en sen natt igår. Moster Stina, mamma och S-G var här på mat och senare ramlade även Maarit och Fredrik in. Skönt väder var det så vi kunde sitta ute hela kvällen med infran på, jättehärligt. Nu suger man liksom ur det sista av sommaren och bara njuter.

Hann med en kort springtur runt stallet igår, tog i och sprang väl fortare än vanligt, men det går ju såååååå tungt. Jag är nog inte gjord för att springa. Jag har inte den motivationen att peppa mig själv, tänka framåt varje steg. Jag ser hela tiden slutet på springturen, ok, sätter väl upp små delmål efter vägen som att orka nu Mallan till nästa skylt så gör du det bra osv, men det saknas lite jävla anamma! Som tur är fick jag peppnning igår från maratonspringarna Maarit och Fredrik vilket tackar jag för.

Om två veckor är det Vasastafetten och jag hoppas jag är peppad och glatt motiverad för att ta itu med min sträcka och tänka som Nalle Puh

Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre!

Om man tappar farten så får man väl helt enkelt "hänga" sig fast på någon annan som verkar ha betydligt mer fart och ork än mig :-)

Tjillevippen!