Jobb, utvecklingssamtal med Lilla O:et :-) sen var långpass på cykel planerat. Det var 25 gr varmt när jag gav mig iväg och en ljum vind, underbart. Sommar!
Startade upp från GG 7 och det bar iväg mot Långshyttan. Vid Engelsfors, 1 mil, började det stänka lite regn och himlen förvandlades snabbt från blå till lila och mörk. Jaja, lite regn står man väl ut med. Efter ytterligare 3 km tyckte jag väl att nu fick det väl ge sig, var redan rejält blöt. Sen kom väggen...
Himlen fullkomligt öppnade sig och regnet vräkte ner. Cyklade med lurar i öronen. Radion bytte kanal ständigt och en finsk kanal envisades att spela finska sånger. Sen lystes himlen upp och det small, himlen lystes upp, det small hela tiden! Paniken stegrade sig och jag provade att ringa hem, men telefonen var dyngblöt och det stod utanför 3G området hela tiden på displayen. Cyklade som en galning med blixtrarna som lyste upp vägen. Jag överdriver verkligen inte, det blixtrade och small hela tiden. När jag efter många stopp, med att försöka få tag på Urban, hade cyklat 4 km till ( 8 km kvar till Långshyttan) fick jag äntligen tag i Urban och skrek väl i panik (mellan smällarna) att han måste hämta mig.
Nu visste jag att han var på väg och fortsatte med livets som insats att cykla mot Långshyttan. Jag hann ut på Hedemoravägen och hade cyklat 9 km till innan han kom som en räddande ängel. Vid Långshyttan hade det dock slutat att regna och jag kunde titta tillbaka på "väggen".
Bättre lycka nästa gång. Men jag erkänner, jag var riktigt, riktigt rädd där i backarna.
Glad att jag var ute ur "Väggen"!
Himlen bakom mig, aningen mörk!
Såg väl mer ut som Alice Coooper när Urban tog upp mig!
Det var ju ett riktigt äventyr. Tycker du är modig som har lurar i öronen, jag har inte tordas prova det ännu.
SvaraRadera