Siljan runt-en solskenshisoria

Som ni kan se på första bilden så började denna dag med klarblå himmel- vilken härlig start.



Denna bild säger ju mer än ihållande regn.



Jag och mannen åt vår grötfrukost och pratade om vår tur tillsammans på cykel. Frid och fröjd. Vi satte på oss cykelmunderingen och skulle bege oss ut. Men vänta nu, något fattades på min mans cykelutstyrsel. Just det ja, cykelskorna, det är ju liksom ett måste när man har klicktrampor. De visade sig att han inte hade några skor med sig. Nu fick ju allt en annan vändning. Skulle jag cykla själv nu? Eller skulle jag strunta i att cykla? Hur som helst, nu var jag på plats och det var klart jag skulle cykla.

Mötte våra snabba cykelkompisar utanför vagnen och begav oss till start.



Jag, Maarit och Fredrik köar innan start.

Klockan 7.22 gav vi oss iväg och mannen vinkade med ett tillgjort leende iväg oss...

Första milen ont i "rump-lårvecket" som alltid, men det gav med sig. Det var fint att cykla, det var roligt att cykla. Igenom Mora där långåkarna svängde av mot Orsa. Fina byvägar ner till Nusnäs, där de tillverkar dalahästar. Mellan Nusnäs och Garsås blev jag omåkt av ledarbilen och det var fortfarande roligt att cykla. Backen innan Garsås blev jag omåkt av stora klungor, bara att hålla i styret och hålla höger. Jag körde även om en karl på en helt vanlig gubbpeda utan växlar, bra gjort av mig va?



Nusnäs, dalahäst tillverkning.

Väl framme i Garsås, första depån. Där åt jag korv med bröd, bulle (underbart god) drack vatten och blåbärssoppa. Pratade med mannen att det här kändes ju bra. 3,5 mil körda. Färden fortsatte mot Vikarbyn där det var väldigt gulligt och "Dalalikt", husen på gårdarna byggs i vinklar hit och dit med stora dörrar som leder in till innegården. Kändes fortfarande ok.

Ner i Rättvik genom rondellerna och ut på landsvägen som var såå lång och såå tråkig. Tungt, motivationen började ge vika och jag började frysa. Hade ju varit roligt att ha någon att prata med. De enda som "pratade" med mig var de stora klungorna på ca 30 pers som skrek att man skulle hålla HÖÖÖGER! Herregud, jag var ju halvvägs ner i diket för jag var så rädd för dom.

Vägen svängde in mot Tällberg. Nu var det fina byvägar igen, men min motivation började tryta. Växlarna hoppade typ 3 åt gången om det alls gick att växla, det var tungt och det blåste mycket.Sen började stigningen i Tällberg och mina växlar drev mig till vansinne. Pratade igen med mannen för att få lite sympati och tyckte att de absolut skulle ta bilen ner till Leksand, utifall de fick med sig en liftare tillbaka.




Blåsigt värre.

Vid hotellet Åkerblads långa backe i Tällberg var lusten stor att checka in på hotellet istället. Efter alla hotell kom en jäääätte nedförsbacke där jag kom upp i en hastighet på 52 km/h. Otäckt eftersom det var trångt och mycket cyklister hit och dit. Trampade vidare mot Leksand och hade mina förhoppningar att mannen stod där.



Åkerblads mysiga hotell.



Strax före Leksand sommarland kom nästa depå. Där åt jag 3 bullar, drack vatten och blåbärssoppa. Lusten att fortsätta hade inte stora odds och jag funderade på att bryta.

Men, där mitt i vimlet hör jag- Men titta där är hon! Mina bästaste grannar hade även de kommit dit och detta var tur, för de fick mig på andra tankar och jag tog följe med dom :-) När mannen väl mötte upp hade jag bestämt mig för att fortsätte med mina glada, peppande braiga grannpojkar!



Även här var bullarna utsökta!

Nu hade vi cyklat 7 mil och det hade börjat regna. 5 mil kvar. Dessa var 5 mil uppför kändes det som
och jag "tjuvade" bakom grannarnas ryggar. Vi stannade lite då och då, åt, drack, tömde blåsan (långkissning, eller hur grabbar...) sträckte ut rygg. Och när vi äntligen kom fram till Björka, sista depån, hade vi 13 km kvar. Vi frös, var genomblöta och känseln hade försvunnit i fingrarna och det kippade i skorna, meeen 13 ynka km kvar. Dessa gick förvånadsvärt bra och det var en skön känsla att åka över bron till Sollerön och in i måååål!

Mina BÄSTA grabbar!