söndag 24 juni 2012

Jobbig vecka

Tyst och stilla i huset. Kanske inte så konstigt, klockan är 6.15. Kan omöjligt sova så lika bra att gå upp. Passar då på att skriva ett inlägg om den sista tiden.

Den sista veckan har känslomässigt varit en berg & dalbana. Fick i slutet på förra veckan beskedet vi gått och gruvat oss för att få under de sista veckorna, Leon skulle till hästhimlen.

Hjälp, vilka känslor det frambringar. Herregud, vilket tufft besked att berätta för dottern att hennes bästa vän endast kommer att leva 1 vecka till. Hur tacklar man detta? Hur tröstar man bäst sin dotter som mer eller mindre kraschar till botten? Samtidigt som en sann djurvän som jag kämpar med mina egna känslor för en mycket kär vän som varit vår vänliga vän i snart ett år.

Självklart letar man de mest självklara saker som att nu slipper han ha ont mera. Svårt att bevisa när vi en av alla sena kvällar tillbringar kvällen i hagen för att på något vis intala oss själva att det är det bästa för honom, och han mer eller mindre leker tafatt med oss i hagen och bockar och galopperar fram av busighet.

Försökte förbereda oss för det sista farväl som väntade oss. Många stunder med en gråtande dotter i famnen. Hur förbereder man sig? Ville enbart att veckan skulle gå fort, kanske låter egoistiskt, men ett sätt att möta det oundvikliga.

Torsdagen närmade sig och och onsdagen skulle bli sista dagen med Leon. En fin sommarkväll med känslor som svämmade över, av kärlek och av sorg. En sista tur på hästryggen i skogen för Ida, en sista stund i gräshagen, en sista rykt, en sista stund i boxen, en sista klapp och en sista puss på mjuka mulen...

Hjälp, vad jobbigt det var att lämna stallet denna sommarkväll, med dottern kvar med ponnyn hon älskar för ett sista farväl...helt galet vad en 11-åring ska gå igenom.

Livet är tufft och många gånger orättvist. Men det är just detta som gör att man bygger upp och blir stark igen att erövra smärta och sorg, så sägs det iallafall även om man har svårt att ta in det...just i dessa stunder.

Leonardo Da Vinci- en trogen vän.


I vitsipps skogen

Mys i stallet

Tur i skogen



Lokal dressyrtävling i Hofors

Kärlek

Första hopptävlingen

Nyfiken Leon


3 kommentarer:

  1. Åh vilka underbara bilder!

    SvaraRadera
  2. Alltid jobbigt när ens nära och kära försvinner. Kram och sköt om dig och dina kära.

    SvaraRadera
  3. Usch vad jobbigt och ledsamt =( !!! Vet hur ni känner!!! Massor av kramar till er från mig !!! // Ann

    SvaraRadera