Tankar kring vad vissa av oss ska behöva orka gå igenom surrar i mitt huvud idag. Hur vår hjärna arbetar i vissa situationer som är så obeskrivligt svåra. För vissa av oss tar livet slut i "fel ordning", naturligtvis vill man väl aldrig att någon ska få sluta sitt liv, men ibland känns det så orättvist.
En del av oss måste ta itu med denna ovisshet och smärta, det slutliga beskedet som man inte vill ta till sig och som man hoppas,hoppas och hoppas aldrig ska ske. Denna sorg som fullständigt knockar en och som spelar ut känslor som man inte trodde fanns. Ett besked som man sedan ska ta sig igenom. Hur är det möjligt? Tar man sig igenom? Hur? Varför?
Att kliva upp på morgonen och veta att livet ALDRIG kommer bli som förr. Igår var sista dagen vi levde som vi brukade för att idag vakna till en enorm sorg, tomhet och saknad. Livet blir aldrig sig likt...Det fattas någon...
Idag har jag träffat en av dessa personer...En människa som drabbas av denna obeskrivliga sorg, fötterna slogs undan med besked. En människa som var stark nog för att visa sitt stöd till "oss andra".
Gruvade mig ärligt för detta möte! Men som jag är så otroligt tacksam att jag gjorde. En kram, några ord som blev meningar, trycket lättade och tårarna rann. Så skönt att visa sin omtanke. Så skönt att prata om det ofattbara och trösta. Så fint, men ändå så makalöst ofattbart.
Mamman jag träffade idag förlorade sin 11-åriga son i fredags och gav sitt stöd till oss andra föräldrar och barn och var stark nog att kunna prata om det med de som ville. Så starkt och så fint så ofattbart...
Lev i nuet och var rädda om varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar