Iår liksom de andra åren kommer en förfrågan om jag inte kan va med i gubbens lag. Jag har aldrig någonsin stått på en handbollsplan och känner smått skräck för vad som skulle hända...Publiken skulle skrika sig hesa för att jag springer som en yr höna över alla konstiga linjer där jag inte ska vara och domaren skulle blåsa ut "kulan" i pipan av irritation...men i år tänkte jag, va fan, man kan ju inte mer än skämma ut sig...totalt, så jag ställer väl upp då!!!!!! Jaha, då ringer lagledaren och talar om att nu är laget fullt, bara att köra. Ok, jag kryper väl tillbaka till min plats på läktaren då...men nästa år...då...ska Mallan göra debut, eller?
På förmiddan
På em hände något som aldrig har hänt förut. Jag och mannen tog en löptur, och som alltid tog han täten och höll ett för mig högt tempo, ja, spring du! Jag hade som vanligt det tungt och sprang lydigt efter. Vi sprang uppför en brant backe och jag såg honom försvinna bakom krönet, jag kämpade på i mitt tempo och tog mig upp utan avbrott. Han väntade in mig och jag kom ikapp. Sen, förstår ni, liksom släppte hans "iver" och han började sacka efter. Och så blev resten av sträckan ochså, jag kom t om hem före honom!!! 5,7 km enligt mannen. Tänka sig, detta har aldrig hänt förut, jag får alltid "jaga" honom. Efter detta blev det en bastu och nu sitter jag här, medan mannen fixar i köket, grillad fläskfile står på menyn.
KLart slut!
Då ska jag komma och heja på dig när du gör bort dig på Orken! ;-) Blir det party på lördag eller? Har ju iofs bara dåliga erfarenheter av att partaja med dig på Orken.... :D
SvaraRadera